Ja det är precis vad jag gör. Men vad försöker jag inte bry mig om? Massa saker.
Jason åkte hem i söndags, och han hade visserligen bara vart här knappt 24 timmar men han lyckades ändå åka härifrån utan att yttra ett enda ord till mig. Eftersom mamma och andreas gått ur bilen för att möta honom vid tåget och han hälsade då på dem där och jag satt kvar för att bilen var olåst och nycklarna satt i, så brydde han sig inte om att säga hej till mig när han kom, och jag som var i en helt annan värld just då, efetrsom jag precis blivit mkt besviken på den jag trodde var min allra bästa vän, och var ännu en gång nära gråten och tänkte därför inte på att hälsa på honom.
Sen åkte han utan att säga hejdå, som jag visserligen kan förstå eftersom jag låg och sov. Men under alla de timmarna då?
Och alla som känner mig vet anledningen till att jag inte pratar så mkt med honom, för att jag helt enkelt inte gillar att prata engelska, och även om hans svenska blir bättre så är han fortfarande endast Engelsspråkig när han är här 
På tal om mitt lilla tal-problem, Jag är fast besluten att våga prata när jag börjar b-kursen i engelskan, är det någon som har något sätt för mig att träna upp mitt “mod”, alltså det är inte det att jag inte kan språket, jag kommer ofta på mig själv att sitta med svar engelska på lektionerna eller t.e.x när Jason är här, men är helt enkelt för feg för att yttra mig.
Har redan försökt med d enda rådet jag fått, Intevjua dig själv om hur din dag varit i spegeln varje dag på engelska, men grejen är att då är det inte själva grejen med engelskan utan jag känner mig så fullkomligt idiotiskt fånig när jag sitter och pratar med min spegelbild så jag kan inte göra något annat än att brista ut i gapskratt och gå därifrån medan jag skakar på huvidet. Det känns bara för löjligt.
1 kommentar
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
jag hade samma problem. mitt problem var att jag ville att det skulle låta perfekt att utal ogramatik skulle stämma till 100%.
men så en dag insåg jag det att fan, det e skitsamma,engelsmän o andra nationaliteter e bara så förundrade över att vi alla e tvåspråkiga o de har ett riktigt överseende med att det blir fel ibland… o vad gör det, jag säger ju fel på svenska med o ingen skrattar åt det.
försök bara släppa bilden om att språket måste vara perfekt, släpp tanken på att folk tycker det e roligt med felsägningar o så… du kan mer än en engelsman, de kan ju oftast bara engelska, du kan 2-3 språk!!! o hur lätt e det att få till så många språk?
det e lättare sagt än gjort, men det funkade för mig!!!