Jag har märkt en stor förändring inom mig själv det senaste. Det började nog när jag började på media och märkte att jag visst kunde någonting, lika mkt som de flesta andra faktiskt. Jag hade absolut bottenbetyg förut så det var med darriga ben jag stapplade in på Sinclair med mina få 145 poäng från högstadiet kände jag mig fruktansvärt dålig och osäker på en helt ny skola med nytt folk.
Jag har aldrig haft lätt att skaffa kompisar, det vet jag om. Det är inte så att jag pratar med alla i min klass, varje dag, men det finns ingen som jag inte pratar med någon gång. Så var det förr.
Idag fick jag utstå den ultimata prövningen. Jag och en kompis skulle förlara en sak inför klassen, så alla satte sig runt oss och vi började prata. För två år sen hade jag fått panik om jag var tvungen att göra detta. jag hade säkerligen börjat gråta och sprungit därifrån. Det är sån jag är, och det hade troligtvis hänt för ett år sen med. Nu kom jag igenom det, med hedern i behåll skulle jag faktiskt t.o.m tro.
Utav det fick jag en liten boost och det var då jag insåg hur jävla långt jag kommit. Det ser kanske ut som en småsak för andra men för mig är det stort, och jag har rätt att vara lite stolt över mig själv.
Jag har kommit långt, men missförstå mig inte jag har lång väg kvar. Önskar bara att de som inte trodde på mig, som tog för givet att jag skulle misslyckas kunde se mig nu.
När det gäller en person så vill jag inte bara att hon ska kunna se mig nu, jag vill trycka upp allt jag gjort i ansiktet på henne och peka ut för henne att det inte var mig det var fel på. Det var hon som inte gav mig de rätta verktygen för att kunna lyckas.
Jag vill tala om för henne hur jävla mycket hon förstörde min tid i högstadiet, och jag vill presentera min klassföreståndare Lars för henne, för han har själv sagt att han inte förstår hur de tänkte där borta på min gamla skola och han förstår det där med kommunikation lärare och elever emellan. Sen skulle jag vilja peka ut tex Markus eller Dan, båda bla fotolärare som uppmuntrar sina elever att göra bättre, inte trycker ner dom. Hon kanske kunde lära sig något av dem?
…eller nej, förlåt mig. Man kan ju inte lära gamla hundar sitta.
1 kommentar
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
Hejsan!
sökte på din blogg, skulle kolla om någon hete Lollo så kom jag till dig (a)
har läst igenom lite och jag tycker det är starkt av dig att våga saker som du inte vågat tidigare, det är viktigt att kunna stå på sig själv och våga göra saker.
Jag var den där blyga människan som inta vågade något tidigare, jag var till och med tystlåten när jag var med familjen.. Levde i min egna lilla värld och vågade inget. Men sen började jag i 6an och nu när jag gick ut 9an innan sommaren så har jag insett hur mycket mitt självförtroende stärkts och hur mer spontan och jag är inte de minsta blyg. Nu är jag den som snackar och får alla andra att snacka vart jag än är. Det är svårt till en början men man vågar mer och mer och stärks inombords om man har folk runt sig som muntrar upp än ist för att trycka ner än. Fortsätt kämpa, det gör dig starkare!
Take care.