Jag vet att jag inte vart speciellt aktiv här det senaste, det beror mest på att jag inte orkat med det just nu. Det finns egentligen massor jag vill skriva om, men inget kommer ut som jag vill och då känns de onödigt att försöka.
Men nu gör jag det ändå, jag försöker mig på att förklara. Jag har precis haft ett välbehövt lov, enda problemet är att jag skulle behöva en vecka till eller två för att vila ut mig. Just nu känner jag mig, och ser ut som en säck potatis som vandrar omkring. Nej jag överdriver inte.
För några dagar sedan fick jag reda på att morfar har cancer, och jag vet att han är gammal och ”naturen har sin gång” men det skiter jag i för det är min morfar, o därför tänker jag inte att ”vi får göra det bästa av situationen” som alla tjatar om utan jag tänker ”helvetes jävla fittcancer, när ska den sluta ta min familj och släkt från mig” sen gråter jag, och gråter. För det är det jag gör. På mitt rum förståss, här framför datorn oftast. Där ingen ser.
För övrigt är det som vanligt. Känner mig något så fruktansvärt ensam, även när jag är med kompisar eller familjen. Pappa har inte ringt än (och jag förväntar mig inte att han ska göra det heller) och skolan går sakta men säkert åt helvete.
Hoppas ni haft ett trevligt lov.
Inga kommentarer än
Inga kommentarer ännu.
Kommentarer RSS TrackBack Identifier URI
Kommentera
